De Rosas daños, Jenny Tunedal. Versiones en español, Petronella Zetterlund

 

 

 

Recuerdas la noche

No

Recuerdas la debilidad
No

Borra todo menos el amor

Este amor

Los vivos pertenecen a los muertos

Recuerdas el amor
No

Minns du natten
Nej

Minns du svagheten
Nej

Den tar bort allt utom kärleken

Den här kärleken

De levande tillhör de döda

Minns du kärleken
Nej


LA ROSA TIENE DIENTES EN LA BOCA DE LA BESTIA

Estaba de pie en el haz de luz
Si no podía o quería o estaba lastimada
Como enferma por dentro    No sabía el camino sobre el hielo o el camino
O nada sobre el verdadero peligro         O todo

Yo no podía comprender por qué o qué tanto miedo
Miedo hasta adentro del cansancio
Ella caminaba despacio delante de mí por cojera o rigidez
Algo involuntariamente     El frío estaba clavado en lo profundo de los huesos
Dentro de la piel y la frente      Un corzo completamente crudo

Cuando la frente se apaga y toda la empatía
Lastimada allí, como un asesino con hacha
Pirómano en la madrugada      Criminal de guerra      O un depredador innato
Quiénes son descritos como ausentes presentes
Lobos y los que quieren esconderse debajo de los cuerpos los pellejos los dientes
Qué es descrito como pérdida
La distinción es por ejemplo fotografías y fotografías de guerra

No se puede decir para cuando alguien ya ha empezado a caminar
No se puede gritar al perro que calle su dolor
Imagínate la nada    Una montaña de plumas
Podemos permanecer a la misma distancia
Pero carece de sentido

En nuestro modo de ver, ya se terminó
Como si la comprensión de la guerra fuese la guerra
O la enfermedad terminal, la enfermedad terminal
Quizás no vayas a ver sombras
Cayendo en cantidades mayores bajo los árboles
Por la cabeza      Los sueños de la cabeza    Insectos locos en los faroles
Una alfombra provisional     De fuego     No contagia, o sí

Destruir como para preguntar      Por la tasa de mortalidad
Si las palabras no existen en la oscuridad o el haz de luz
Cuando alguien se pasa o se niega
Alguien recibe dentro de la boca
Pero si sangra por todos los orificios

Preguntar como para destruir    Grados de ternura    Grados en el infierno
La distinción entre una papa y una piedra
El peso de la mano reacia
La piel de la cabeza se espesa hasta ya no dejar entrar nada

Ella parecía joven tanto tiempo     Me pregunto por qué
Tu boca es como arena
No puedo acercarme más
Dijiste agobio y ardiste

ROSEN HAR TÄNDER I BESTENS MUN

Hon stod i bara ljuskäglan
Om hon inte kunde eller ville eller var skadad
Liksom sjuk inuti ögonen     Inte visste vägen över isen eller vägen
Eller ingenting om verklig     fara Eller allt

Jag kunde inte förstå varför eller hur rädd
Rädd långt inne i tröttheten
Hon gick långsamt framför mig av hälta eller stelhet
Något ofrivilligt     Kylan satt fast långt inne i benen
Innanför skinnet och pannan    Ett alldeles rått djur

När pannan slocknar och all empati
Skadad där, som en yxmördare
Gryningspyroman    Krigsförbrytare    Eller ett medfött rovdjur
Vilka är det som beskrivs som frånvarande närvarande
Varghundar och de som vill gömma sig under kropparna pälsarna
tänderna
Vad är det som beskrivs som förlust
Skillnaden är exempelvis fotografier och krigsfotografier

Det går inte att säga stanna när någon redan börjat gå
Det går inte att ropa till hunden att den ska tiga om sin smärta
Föreställ dig ingenting    Ett berg av fjädrar
Vi kan stå kvar på samma avstånd
Men det är meningslöst

I våra ögon är det över
Som om förståelsen av kriget var kriget
Eller dödssjukdomen dödsjukdomen
Du kommer kanske inte att se skuggor
Fallande i en mycket stor mängd under träden
Genom huvudet     Huvudets drömmar     Galna insekter i lyktorna
En tillfällig matta    Av eld    Det smittar inte, eller

Förstöra som för att fråga    Efter dödstal
Om inte orden finns i mörkret eller ljuskäglan
När någon går för långt eller vägrar
Någon tar emot inuti munnen
Hon blöder ju ur alla öppningar

Fråga som för att förstöra    Grader av ömhet    Grader i helvetet
Skillnaden mellan en potatis och en sten
Tyngden av den ovilliga handen
Huvudets hud tätnar tills den inte längre släpper igenom någonting

Hon såg ung ut så länge    Jag undrar varför
Din mun är som grus
Jag kan inte röra mig närmare
Du sade börda och brann


 

EL TEMOR & EL FUROR

Es un tipo de odio. O solo vacío. Es vacío distancia. Se parecen. Del todo.
Y una forma de punto cero que pueda existir. La aniquilación: es aniquilada.
Gracias a que todo es borrado. Lentamente y poco a poco. O un alud. A propósito.
Jamás quiero volver a estar encerrada en el asilo. O en la casa. Tal vez quieras que te ame incondicionalmente. O nada de eso. Lo que sea más fácil. No se puede. Por lo visto inservible.
Como todos estos años. No los días particulares pero todos los incidentes. Tiempo perdido.
Nunca te quiero volver a ver. Tu espalda. Por qué está encorvada e imposible. Como una oración.
Convertirás mi voluntad en algo insignificante. Te quitarás a ti o a mí de en medio.
Aparentemente sin resistencia. Cedes tus capacidades. De amar. Hablar. Observar. Alegrarse.
Es como si nada existiera. Cómo puede entonces haber existido. El pasado es nada. Solo nuestro deseo de calentar y cuidar la una a la otra. No sé si recuerdas el amor de cuando era otra cosa. Desde las fauces del tiempo. Algo que añorabas más que a ti misma. Quizás solo quieras verte tu propia cara. Quizás solo quieras reconocerte. Una sola vez. Tapo siempre la vista de algo. La vista quizás. O la superficie del agua o un fuego. Tu fuego. Una parte de tus líneas horizontales ininterrumpidas. Se expanden lateralmente. Se expanden hacia atrás en el tiempo y el espacio. Nadie sabe hasta dónde pero el mar está calmo y es muy antiguo. Y lo añoras. Cómo puede uno amar y recordar un lugar o una muerte más que a un ser humano y quién lo hace. Te amaste quizás a ti misma en aquel lugar. En otros lugares. Ahora ya estás en camino. Tú haces la maleta durante meses como ante un viaje espacial. Tú haces la maleta durante meses como ante una guerra o una tregua que se rompió. Nadie te amará tanto.
El ruiseñor canta por última vez esta noche. El ruiseñor está en la naturaleza, no el árbol frente a la casa. Es así que hay que pensar. No canta a nadie. Volverá a volver, y volver. Hasta el fin del mundo. A través de todo mi miedo.

FRUKTAN & ILSKAN

Är det ett slags hat. Eller bara tomhet. Är tomhet avstånd. Liknar de varandra. Helt.
Och en sorts nollpunkt som kan finnas. Utplåningen. Den utplånas.
Genom att allt tas bort. Långsamt och lite i taget. Eller ett skred. Med vilje.
Jag vill aldrig vara instängd på avdelningen mer. Eller i huset. Du vill kanske att jag ska älska dig villkorslöst. Eller inte alls. Vilket som är lättast. Det går inte. Tydligen obrukbart.
Som alla dessa år. Inga enskilda dagar men alla incidenter. Slösad tid.
Jag vill aldrig mer se dig. Din ryggtavla. Varför är den böjd och omöjlig. Som en bön.
Gör du min vilja betydelselös. Röjer dig eller mig ur vägen.
Till synes motståndslöst. Ger du upp dina förmågor. Att älska. Tala. Betrakta. Glädjas.
Det är som om ingenting finns. Hur kan det då ha funnits. Det förflutna är ingenting. Bara vår vilja att värma och värna varandra. Jag vet inte om du minns kärleken när den var någonting annat. Ur tidens gap. Någonting du längtade efter mer än dig själv. Kanske vill du bara se ditt eget ansikte. Kanske vill du bara känna igen dig. En enda gång. Jag skymmer hela tiden någonting. Utsikten kanske. Eller vattenytan eller en eld. Din eld. En del av dina obrutna horisontlinjer. De sträcker sig i sidled. De sträcker sig bakåt i tiden och i rummet. Ingen vet hur långt med havet är stilla och mycket gammalt. Och du längtar efter det. Hur kan man älska och minnas en plats eller en död mer än en människa och vem gör det. Du älskade kanske dig själv på den platsen. På andra platser. Nu är du redan på väg. Du packar i flera månader som inför en rymdfärd. Du packar i flera månader som inför ett krig eller en vapenvila som bröt samman. Ingen kommer att älska dig så.
Näktergalen sjunger för sista gången ikväll. Näktergalen sitter i naturen, inte trädet utanför huset. Det är så man måste tänka. Den sjunger inte till någon. Den kommer att återvända och återvända. Intill tidens ände. Rakt genom min rädsla.


 

LOGRASTE QUE YO TE AMARA

Lleva la ropa de tu padre muerto
Tatúa el nombre de tu madre sobre tu cuerpo

Consistir en nada ya    Por nosotros mismos

Quizás pueda sustituirlo todo con el perro
O al perro con todo
Quizás puedas

Amor olvidado
Desaparece
Desaparece hablando a la vuelta de la esquina

En algún tipo de aprieto lingüístico
Sin jamás pronunciar una palabra
No dijimos nada    Solo nos separamos Como despedida

Dos distintos o ya son lo mismo por fin
Si tú vas ahora
Yo también me voy

DU FICK MIG ATT ÄLSKA DIG

Bär din döda fars kläder
Tatuera din mors namn på din kropp

Består vi av ingenting nu    För oss själva

Kanske kan jag ersätta allt med hunden
Eller hunden med allt
Kanske kan du

Bortglömd kärlek
Försvinner den
Försvinner den talande runt ett hörn

Ner i ett slags språkligt trångmål
Utan att någonsin säga någonting
Sa vi ingenting    Skildes vi bara    Till avsked

Två olika eller är det samma äntligen
Går du nu
Då gör jag det med


Recuerdas de tu madre sus pechos, su sexo, sus manos, sus ojos

Recuerdas su cuerpo

Recuerdas las cerezas

Las comimos de los árboles

Minns du din mors bröst, kön, händer, ögon

Minns du hennes kropp

Minns du körsbär

Vi åt dem från träden

Ja

 

—Jenny Tunedal

 

Jenny Tunedal. Poeta, traductora, editora y crítica literaria. Nació en Malmö, Suecia, en 1973 y reside en Estocolmo. Ha publicado cinco libros de poemas: Hejdade, hejdade sken (2003), Kapitel ett (2008), Du ska också ha det bra (2009), och Mitt krig, sviter (2011). Los poemas aquí presentados son parte de Rosor skador (2017, ‘Rosas daños’), su libro más reciente, que es “una colección de poemas sobre madres, hijas, demencia y pérdidas de la memoria, los valores, la identidad y el amor”, en palabras de la editorial sueca Wahlström & Widstrand. Rosor skadorestá nominado para Augustpriset, el premio literario más prestigioso de Suecia.

Petronella Zetterlund. Traductora, editora, productora y gestora cultural. Coordinadora del proyecto literario nórdico NolitchX. Nació en Estocolmo en 1974 y reside entre Malmö y la Ciudad de México. Ha traducido al español a los poetas suecos Ida Börjel, Azita Ghahreman y Jonas Rasmussen, y al sueco los poetas Alan Mills, Roxana Crisólogo, Daniel Malpica, Lalo Barrubia y León Plascencia Ñol.

Déjanos un comentario

Tu dirección de correo electrónico no será publicada. Los campos obligatorios están marcados con *

*